Familjekär kulturjournalist, bokslukare och hundvän.
Och – numera – deckarförfattare, med Knivsta som en av spelplatserna.
Ungefär så skulle jag kunna presentera mig själv.
Kan du berätta lite om dina böcker?
Kommissarie Lars Bergquist bor i Lagga, i ett gult hus, som ligger vid grusvägen som leder bort mot Norrby. När han vill vara i fred och fundera över komplicerade utredningar tar han med sig hunden Kitty och går upp till Väsby kvarn, där han sätter sig ner och låter tankarna vandra.
Lars Bergquist finns inte i verkligheten. Han är en av huvudpersonerna i mina deckare, som delvis utspelar sig i Knivsta. Den första boken, med titeln ”Blod och is”, kretsar kring en krögare, som omkommer under en skridskotur.
Del två, ”Blodröd höst”, släpptes för några månader sedan och tar avstamp i en kidnappning som går snett. Strax efteråt försvinner ytterligare en affärsman under mystiska omständigheter. Spåren, som Lars Bergquist och hans kollegor följer, leder bland annat till skogarna i Eda, där dramatiska händelser utspelar sig. En husvagn, en svampplockare och en lösensumma är några av ingredienserna. Mer ska kanske inte avslöjas.
Varför blev det deckare?
Svaret är enkelt. För att det är något speciellt med gåtor.
Jag har alltid skrivit, ända sedan jag var liten och satte ihop små tidningar, som jag sålde till mina föräldrar och någon enstaka granne.
Så småningom blev jag journalist och är, sedan många år tillbaka, kulturredaktör på Norrtelje Tidning.
Jag stortrivs med mitt jobb och har aldrig ångrat mitt yrkesval, men jag har alltid haft en längtan efter att få skriva något eget. Att få hitta på. Till sist blev drömmen verklighet när jag började skriva mina deckare om Lars Bergquist och hans kollegor.
Historierna väcks ofta ur en bild, som jag ser framför mig och som jag vill försöka förklara. Vem är mannen som sitter bunden i en stuga, med ett vapen riktat mot sig? Varför sitter han där? Vem är mannen med vapnet? Vad vill han?
Så där håller det på, tills bilden klarnar och berättelsen tar form.
Mina berättelser är mer inriktade på relationer än på polisiära detaljer. Jag är intresserad av vad som rör sig i människors inre, vad som kan få en människa att kliva över sina egna gränser och göra något som från början verkade otänkbart.
Hur ser framtiden ut för Lars Bergquist?
Just nu sitter jag och skriver på nästa bok, där Lars Bergquist får stor anledning att ta med sig hunden Kitty upp till kvarnen och fundera över hur allting hänger ihop.
Hur kommer det sig att Lagga och i synnerhet kvarnen får en så central plats i dina böcker?
Själv bor jag alldeles nedanför kvarnen och har en golden retriever, som är snarlik Bergquists labrador. Det kändes enklast att låta honom gå sina hundpromenader längs vägar jag själv känner igen.
Domkyrkan långt borta. Värmeverket. Åkrarna som sträcker ut sig över slätten.
Precis som Bergquist pratar jag med min hund. En läsare tyckte att det verkade ”lite osunt”. Jag håller inte med. Hundar har alltid haft en speciell och varm plats i mitt liv. Men jag hade inte planerat att Bergquist skulle jämföra människor han träffar med olika hundraser. Det var något som bara dök upp. Det är det som är så spännande med skrivandet. Det händer saker jag inte hade planerat från början.
Och jag tror att Knivsta, med Lagga, Eda och många andra områden är bra spelplatser för spänning. Det är här, mitt i lugnet, som det oväntade kan hända.
